Jubileumsskrift
1981-2001
Året
var 1981
Tillbakablick
Minnesvärda händelser under 20 år
Hasselgårdutställningen
Minnet av en jazzlegend
Jazzminnen
Sivuca – Så kan det också
gå till
Lön för mödan
Året var 1981
I februari 1981 bildades Bollnäs Jazz Club. Till stor lycka
för de jazzintresserade i stan och inte minst för de
många lokala jazzgrupperna.
De första konserterna
arrangerades på Restaurang Loftet Senare under året
flyttade man till Hälsingesalen på Frimurarehotellet.
På premiären
spelade Göran Palms Kvartett. Senare på våren
Esse Hagströms Kvartett och Åsbacka Hot Rythm.
Efter den lyckade starten
började man snart engagera professionella jazzgrupper. En
helg i oktober arrangerades en minifestival, Bollnäs Jazzdagar,
med Östersund Dixieland Band, ”Jonken” Jonsson,
Splash och Sandviken Big Band med Svante Thuresson.
Under hösten kunde
publiken lyssna till Putte Wickmans kvartett, Billy William Quartet
och Håkan Lewins kvartett. En dragspelsgala för jazzvänner
ordnades, med Göran Palm, Sören Rydgren och mästaren
själv, Art van Damme.
Publikens stora intresse
visade att det fanns ett behov av en jazzklubb i stan och BJC
blev ganska omgående ett välkommet inslag i Bollnäs
kultur- och nöjesliv.
Tillbakablick
Initiativtagare till bildandet av BJC var mångsysslaren
och tusenkonstnären Kurre Öberg. Tillsammans med några
andra jazzintresserade hölls det första styrelsemötet
i februari 1981. Göran Palm valdes då till ordförande,
Kurre Öberg till sekreterare och kassör blev Lars Thomas
Heggestad. Göran Palm är nu den ende kvarvarande styrelsemedlemmen
från föreningens bildande.
Efter bildandet blev Bollnäs
Jazz Club medlem i Svenska Jazzriksförbundet. Med iver och
entusiasm körde man igång med lokala, nationella och
ibland internationella jazzgrupper på scenen. Bollnäs
Jazz Club blev ett välkommet inslag i Bollnäs kultur-
och nöjesliv.
Bollnäs Jazz Club
börjar nu närma sig 250 genomförda konserter och
har ett aktat namn inom det svenska jazzlivet. Så gott som
alla svenska yrkesverksamma jazzmusiker har gästat klubben.
De flesta med önskan att få återkomma till en
trevlig klubb och en intresserad publik.
Det har nu gått 20
år sedan BJC bildades. Mycket har hänt och mycket kommer
att hända. Med förhoppning om fortsatt publikstöd,
kommer styrelsen för BJC att fortsätta med sitt arbete
för och med jazzmusiken i Bollnäs.
Minnesvärda
händelser under 20 år
Starten
En förutsättning för minnesvärda händelser
under 20 år är naturligtvis själva bildandet av
Bollnäs Jazz Club. Några driftiga jazzintresserade
män slog sina kloka huvuden ihop, och en dag i februari 1981
såg Bollnäs Jazz Club (BJC) dagens ljus. De driftiga
männen anade nog då inte att de flesta av Sveriges
främsta jazzmusiker samt så många utländska
världsstjärnor i framtiden skulle stå på
jazzklubbens scen. 1981 var ett bra år!
Gemyt
1989 kom det stora danska gemytet! Den evigt unge Svend Asmussen
var i Bollnäs. Tillsammans med Ulf Wakenius, Mats Winding
och Aage Tandgaard. Fullsatt! Festligt! Glädjefylld jazz
av den då 73-årige dansken. En minnesvärd konsert
som sent skulle glömmas.
Jazzriksdag
En årligt återkommande samling av representanter från
Sveriges ca. 100 jazzklubbar samt styrelsen för Svenska Jazzriksförbundet.
BJC med stöd av Bollnäs kommun var värd för
1986-års jazzriksdag. Med stor kongress, där jazzens
villkor och framtid diskuterades. Kurser hölls, och massor
av musik spelades. Av bl.a. Bollnäs Swingsextett och Christer
Boustedt Quintet.
I fyra dagar var Bollnäs
centrum för jazzsverige.
Pianot
Det finns också mindre trevliga händelser. En är
händelsen 1998 med pianot, som dock fick ett lyckligt slut.
Plötsligt, mitt under en konsert med Tommy Kotter Group brakade
pianot ihop! Gick inte att spela på! Tommy, pianisten, fullständigt
förkrossad. Liksom vi, arrangörer. Då reste sig
en man ur publiken. ”Det här fixar jag” sa han.
Det var Hans Jörgen Alsing. Pianist och tekniskt begåvad.
Pianot lagades och konserten fortsatte. Ett lyckligt slut, men
vi arrangörer vill helst glömma den pinsamma händelsen.
Minnesvärt
Styrelsen anser naturligtvis att alla våra konserter är
minnesvärda händelser. Men, några kanske lever
längre i minnet än andra. T.ex. konserterna med de internationella
stjärnorna Svend Asmussen, Barney Kessel, James Moody, Jan
Garbarek samt alla svenska jazzmusiker som gjort sig kända
på högsta internationella nivå. Läs gärna
om BJCs utställning om Åke Hasselgård och konserterna
med Chet Baker, NHÖP och Sivuca på annan plats i detta
häfte.
Fortsättning följer
Detta var några både stora och små händelser
under BJCs första 20 år. Det finns många fler
små godbitar, och det blir säkert fler minnesvärda
händelser som vi får återkomma till en annan
gång.
Hasselgårdutställningen
Våren 1982 hör Lars Westin (Svenska Rikskonserter)
av sig och undrar om vi inte skall hedra bygdens store jazzlegend
Åke ”Stan” Hasselgård (1922-1948) med
en minnesutställning inför den stundande 60-årsdagen
av hans födelse. Vi insåg ganska snart att vi varken
hade ekonomiska eller organisatoriska resurser att genomföra
ett sådant projekt.
Sept 1948. Utanför Three Deuces 52:a gatan, New York
Foto © Lars Westin
Hösten 1987 återkom
Westin, nu med anledning av att det året därpå
var 40 år sedan Åke så tragiskt förolyckades.
Vår situation var nu helt annorlunda och vi beslöt
att göra ett försök. Den ekonomiska kalkylen hamnade
på 97000 kr. Då, för klubben en enorm summa.
Men med hjälp av diverse bidrag och välvilliga lokala
sponsorer kunde vi få fram 67000 kr. Resterande 30000 kr
finansierades via en förlustgaranti från Bollnäs
kommun. Projektet var alltså ekonomiskt i hamn, nu återstod
enbart det praktiska.
Lars Westin, som under
många år forskat kring Åke Hasselgård,
bistod med allt material både i skrift och bild och tillsammans
med Nilla Borgström utformade han och valde utställningsmaterialet
som bestod av fotografier med berättande text. Fotografier
på Åke Hasselgård från hela hans karriär.
Alltifrån hans unga år med spelkamrater i Bollnäs,
till de sista åren i USA tillsammans med många av
de största av den tidens jazzgiganter; Ella Fitzgerald, Benny
Goodman, Barney Kessel.
1947. Åke Hasselgård tillsammans med Jack Teagarden
och Peanuts Hucko. Foto © Lars Westin
Med på utställningen
fanns Åkes klarinett, nyutgåvor av hans musik samt
aldrig tidigare utgivna inspelningar pressades, och lagom till
”Musik vid Ljusnan” 1988, invigdes utställningen
i Folkets Hus lokaler.
Utställningsmaterialet
finns nu bevarat på Jazzavdelningen på Svenskt Visarkiv.
Några fotografier finns på Scandic Hotel i Bollnäs.
Ett häfte med berättelsen om Åke ”Stan Hasselgård”
finns att köpa hos BJC.
Året därpå,
1989, spelade en av Åkes gamla spelkompisar, Barney ”Swedish
Pastry” Kessel, på Bollnäs Jazz Club då
han också berättade många av de fina minnen han
hade av den ”långe ljuse svensken”. Innan avfärden
från Bollnäs besökte Barney Kessel Bollnäs
kyrkogård och lade där en blomma på Åke
Hasselgårds grav.
Utställningen fick
stor uppmärksamhet, både lokalt och nationellt. Under
de följande två åren gick den som vandringsutställning
på över 50 orter i Sverige. Från Kalix i norr
till Ystad i söder.
Minnet
av en jazzlegend
Vårvintersöndag i Bollnäs i mitten av åttiotalet.
En blek eftermiddagssol lyste över en till synes folktom
stad. Trots allt rörde sig en och annan i riktning mot Folkets
Hus och eftermiddagens jazzkonsert. Tiden på dagen var lika
ovanlig som den musiker som framträdde tillsammans med Åke
Johansson trio. Chet Baker var i Bollnäs! Samarbetet dem
emellan hade några år tidigare resulterat i en skiva
med titeln ”In Sweden”. För mig var han då,
1984, inte så känd men liksom de flesta som samlats
var jag fylld av stora förväntningar inför mötet
med denne storhet inom jazzen. Jag minns tydligt den speciella
stämning, som denne rynkade och till synes trötte trumpetare
lyckades skapa. Chet Baker genomförde hela konserten sittande
på en stol med blicken på ett outgrundligt sätt
fästad på någon fjärran punkt i golvnivå.
I hans ansikte fanns ett uttryck av vemod, något som också
avspeglades i melodier som ”My Funny Valentine”. Pausen
mellan seten tillbringade denne världsartist i ensamhet sittande
på en plaststol på parkeringen mellan Folkets Hus
och Musikskolan! Hur han upplevde mötet med den fåtaliga
publiken kan man bara undra över. Denna söndagseftermiddag
bjöds vi på en förtätad och minnesvärd
jazzupplevelse i Bollnäs och själv kände jag att
jag mött en av jazzens stora.
Håkan Adell
Jazzminnen
Chet Baker på Folkan i Bollnäs. James Moody på
ordenshuset i Hå. Karin Krog på Regnbågen och
Scott Hamilton på samma plats.
Men. Mitt minne från många fina år med BJC får
bli två ”jöttebörjare” och en dansk.
Guitars Unlimited, med Ulf Wakenius och Peter Almqvist. Och så
världens minsta kvartett. Niels-Henning Örsted Pedersen.
På bas.
Uppe i restaurang Renen. Tråkigaste lokalen. Samma som Chet
Baker lyste upp 1984. Men ändå. Göteborgarna bubbar
och bär. Instrument och förstärkeri och tusen andra
pryttlar
Inte Store Dansken. Han kommer in från kylan. Fullt påpälsad.
Kastar en blick över lokalen. Plockar basfiolen ur läderfodralet.
Börjar värma.
Fortfarande fullt påklädd i ytterkläder. Fem minuter.
Tio. En hel kvart. Basgångar som sjunger en högre makts
sång. Denne man är ett geni. Det hör man utan
att vara musikalisk.
Foto © Thord Ehnberg
Jag skulle förunnas
höra honom live flera gånger efter denna första.
På Tivoli i Köpenhamn. På teatern i Hudiksvall.
Och nästan i Salle Pleyel i Paris. Men bara nästan.
Men det var på BJC jag blev Pedersen-frälst för
livet.
Han var i Svabensverk också,
senare, i slutet av 80- eller i början av 90-talet.Där
hade jag med honom att göra som arrangör. Det var en
besvikelse. Han var privat ingen helt sympatisk man, inte alls
som trummisen han hade med sig, Alex Riel.
Jag förnam en kuslig släktskap med karln i alla fall.
Som med Getz, ett annat jazzgeni, men också han privat trasig.
Både NHÖP och Getz ger mig samma känsla. Kunde
jag lira jazz, så ville jag det skulle låta precis
så här.
Hur jag låter? 16
takter Moanin´. Sen tog tålamodet slut. Kan man ej
försörja sig på.
Men till slut fann jag det där magiska med basisten i alla
fall.
I en musikalisk uppslagsbok stod att han var född 27 maj
1946. Stenberg är född 27 maj 1945, det minns jag säkert.
Tvillingar.
Jazztwins.
God fortsättning,
jazzklubben i mitt hjärta!
Håkan Stenberg
Sivuca
– Så kan det också gå till
En dag sommaren 1987 ringer telefonen. ”Hej det är
Rune Öfverman, skulle ni vara intresserade av Sivuca och
en brasiliansk danstrupp tillsammans med mig, Sylvia Vrethammar
och en svensk grupp?” ”Sivuca! Självklart! Vad
kostar det?” ”Tjugo tusen allt i ett.” Tjugo
tusen – tänkte jag för mig själv –
det är nästan en halv säsongsomkostnad för
klubben. – Men ändå – Sivuca! ”Ring
om en timme.” Jag tänkte igenom eventuella medarrangörer
och började ringa runt. Först Arbrå teaterförening.
Vi ställer upp! Sedan Hå Teaterförening. Vi ställer
upp! Nästa samtal gick till Folkets Hus. Vi ställer
upp! När Rune ringde efter den överenskomna timmen och
frågade om det gick att ordna kunde jag glatt meddela; ”Vi
kör!”
Sivuca avled 15 december 2006 Foto © Thord Ehnberg
Så gick det till,
i stora drag, när klubbens största publika och PR-mässiga
succé under vår 20-åriga historia kom till.
Förstasidor och helsidesreportage i båda lokaltidningarna
och ett publikrekord som står sig än idag. En timme,
tre telefonsamtal och arrangemanget var i hamn.
Den demokratiska beslutsprocessen
blev kanske något åsidosatt, men det är det nog
ingen som ångrar så här i efterhand.
På konsertkvällen
satt över 300 personer vid dukade långbord i ”Regnbågen”
på Folkets Hus och fick uppleva en makalös dans och
musikshow där Sylvia Vrethammar var en glad överraskning
med sin sprudlande energi och scenpersonlighet (vad Sivuca kunde
visste vi innan).
Allt som allt blev det
en kväll det talades om i dagar och jazzklubben fick en fantastisk
PR och dessutom: Det kostade inte klubben ett enda öre!
Torbjörn A
En rolig kommentar av Irgens
Svensson under konsertkvällen: ”Här har man varit
på Ceasars Palace i Las Vegas och lyssnat på Sivuca,
och så kommer man hem till lilla Bollnäs – Å
DÅ ÄR HAN HÄR!”
Lön
för mödan
Som delaktig i arrangemangen kring BJC:s konserter får man
ju höra många kommentarer av det som publiken upplevt.
Oftast uppskattande och ibland mycket tänkvärda. Vid
konserternas slut kan man ofta höra ett sus av uppskattning.
Ord som ”trevligt”, ”fantastiskt”, ”underbart”.
Omdömen som värmer och som gör att man som arrangör
med glädje ser fram mot nästa konsert.
En kväll hade två
grabbar efter ett biobesök förirrat sig ner till konsertlokalen.
Stod där i dörren och lyssnade. Bjöds att komma
in. Stannade hela konserten. Deras kommentar efteråt: ”Häftigt!
skitkul! Vi visste inte att det fanns sån här musik”.
Grabbarna har besökt jazzklubben flera gånger efter
den kvällen.
En tänkvärd kommentar
kom från ett medelålders par som tidigare inte besökt
jazzklubben. Spektakulär konsert med Lars Jansson Trio. ”
Vi gillar egentligen inte den här typen av jazz, men det
här var ändå vår största musikaliska
upplevelse.”
Elever från Torsbergsgymnasiets
Estetiska Program var en kväll ”kommenderad”
till jazzklubben. Göran Palm Kvartett med Lena Swanberg på
scenen. För de flesta elever en mycket positiv upplevelse.
Varje elev lämnade en kortfattad kommentar till sin lärare.
Här nedan ett urval.
Känsla, upplevelse,
underbart!
Trevligt, lärorikt,
skitbra!
Ös, gung, tryck!
Fett som fan!
Jag hatar jazz!
Befriande, glädjerus,
drag!
Jazzklubben är inte
illa det inte!
Blir det snart igen? Jag
hade typ aldrig lyssnat på jazz innan, och jag blev mycket
positivt överraskad. Skitbra!
Vid våra konserter
kan vi idag med glädje se en ökad tillströmning
av ungdomar som delar sitt jazzintresse med den något äldre
publiken. Jazzmusiken berör ung som gammal.
Jazzen lever i Bollnäs!
Torsten
_